Friday, December 30, 2005

Om framtiden

Det är klart att det blir bra till slut
Till slut
Till slut
Till slut.
Det är klart, det är klart, det är klart
att suget går över att oron stillnar att sonen sitter vid bordet igen en dag att barnen sitter stilla att kvinnan i mitten tystnar att de förebrående suckarna far bort med vinden far bort med vinden.
Det är klart att det blir stilla. Det är klart att det blir stilla, stilla, stilla.

Monday, December 19, 2005

Om att vandra i nattmössan

Beppe går i risig skog
där blodiga dockor skrika.
Yrar om en sol som log,
om ängar som blomstrat så rika.

Vakat fyra dar i sträck,
borta är tankens stadga.
Nattskjortan dunstar svett och träck
skägget är fullt av fradga.

Monday, December 05, 2005

Om krattning

Krattar och gråter om vart annat.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Krattar tills heta hjärtat stannat.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

River gräset med tandlös räfsa.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Vädja, skrika, hugga, gläfsa.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

Lapa syra och klunka lut.
Svartnande blad och ruttna äpplen.
Gråhimlen säckar och andan tar slut.
Svartnande blad och ruttna äpplen.

Sunday, December 04, 2005

Om oavsiktlig poesi

Poesin finns ständigt omkring oss. Jag menar då inte att vi fortfarande har utmärkta folkbibliotek, eller att bokhandeln erbjuder mycket bra svensk lyrik i billig pocket. Nej, jag menar att poesi dyker upp där vi minst anar det, det gäller bara att känna igen den. I det ögonblick någon kallar en följd av ord för poesi, kan den också tjäna som poesi.

Vad hade jag svarat om någon bett mig gissa upphovsmannen bakom följande rader?
Lampan i taket, tavlan på väggen, bordet framför soffan, skåpet vid väggen
pojken bakom dig, mattan under dina fötter, bandet om armen, efter frukost
under rasten, före avresan.
Kanske hade jag associerat till Ekelöfs anslag i "Sent på jorden":

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

eller till de första raderna i ett "albumblad" i "Sorgen och stjärnan":

En kväll, en dörr, ett dunkelt rum, ett fönster som blänker svart, en lampa som stirrar blint över en trave böcker

I själva verket utgör raderna exempel på prepositioner från ett kompendium i "Grammatisk terminologi för nybörjare" från Romanska institutionen, Lunds universitet. Under rubriken "adjektiv" börjar texten:

År 1897 startade från Spetsbergen en svensk nordpolsexpedition, som var djärvare än alla tidigare. Det ovanliga med den var, att den skulle flyga över de öde isvidderna i en styrbar luftballong.
En svensk expedition, ett gott humör, en gynnsam vind, ett härligt väder. Gynnsamma vindar. Den djärve ledaren, den sista rapporten. Det slutliga ödet. De döda männen.


För mig framstår raderna helt oavsiktligt som ett förtätat drama, där åratal av nationalromantisk förberedelseyra slutar i den ensammaste död en människa kan möta. Jag menar inte att det är färdig poesi, men det kan utgöra underlag eller sätta igång oväntade associationer hos den som läser och byter roll till poetens.

Det är samma sak som att jag aldrig lyckets skriva några personliga rader om när vår hibiskusplanta blommar, trots att det är ett ljust tecken som har ingjutit mycket irrationellt livsmod under tunga dagar. Däremot kan pennan skena när jag stöter på den gåtfulla abonnenten "Signes sår och smärta" i telefonkatalogen.

Ibland är det enstaka ord, som "hjärtröta", namnet på en växtsjukdom som i mina öron låter som en långt framskriden, tärande mjältsjuka. Eller "stenfoster" (grek. litopedion) som egentligen är ett litet ofött foster som har förkalkats i livmodern.

En mörk vinter var jag gäststudent i Köpenhamn på ett fysiologiskt laboratorium där jag jobbade på kvällarna i trånga ensamma korridorer. På dörren till det rum där analysvågarna stod fanns en lapp: "Håll orden i vaegterummet!" (håll ordning i våg-rummet). Detta hade någon lustigkurre ändrat till "Håll orden i verdensrummet!" (håll ordning i världsrymden). Detta motto växte ut till ett tanketema för mig. Dels kan det tjäna som ett ekologiskt credo i en tid där miljöfrågorna blir allt mer globala, men också som en minnesregel då individen utforskar tillvaron (som min åtta månader gamle som som nu gnager på ordbehandlaren). Självaste Eliots J Alfred Prufrock frågar sig ju "Do I dare disturb the universe?".

Och när vi befinner oss i de högre sfärerna måste jag nämna att Lunds universitets telex-kod avslutas med bokstavskombinationen LUNIVER S, som lätt modifieras till l'univers. Och där ute, i de kosmiska molnens dunkel slutar min betraktelse. Där måste vara mycket kallt och ensamt.

Saturday, December 03, 2005

Om tangentbordsträning

Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!
Jag kan inte skriva om jag inte får sova!

Av de tio fingrar som kravlar över tangentbordet är en förrädare: lillfingret. De nio bröderna gör så gott de kan (förutom vänster tumme som är bra på att hålla sig undan) men lillfingret smyger ut till övre vänstra hörnet med jämna mellanrum. Där pickar han på backspace-knappen som en hungrig hackspett till de nio brödernas förtvivlan.

Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!
Allt vad ni skapar kan jag utplåna!

Meningar föds. Och försvinner. Föds. Och försvinner. Prosan snubblar, allt, mer. Soppatorsk. Stannar. Halvskrivn

Friday, December 02, 2005

Om en orm

Det är vår. Djurparken har just öppnat. Bleka träd suger sol. En liten pojke med bruna ögon är bara intresserad av gråsparvarna. Men han tillhör periferin.

Runt huggormens rotunda står många nyfikna och hänger över betongmuren. De spanar bland stenar och stockar och sand. Våren värmer rösets granitblock. Trädknotor torkar i solen. Sanden ger vinterns fukt ifrån sig.

- Där är ormen, säger en människa. Den ligger bland stenarna. Jag kan se hans gråa rygg.
- Där är ormen, säger en annan människa. Den ligger under grenen där. Jag kan se hans svarta teckning.
- Där är ormen, säger en tredje människa. Den ligger i sanden. Jag kan se hans fjälliga kropp.

Men djupt under röset, under stockar och sand, i en tjälkylig håla, ligger ormen och sover. En djup sömn utan drömmar eller tecken.

Thursday, December 01, 2005

Om begynnelsen

Det var i begynnelsen, då världen utbredde sig oändlig åt varje håll, då varje promenad mot världens gränser var ett fälttåg under öppen himmel, som Napoleons eller Hitlers härar på marsch under Ukrainas öppna himmel, och vintern lika fjärran som Moskva.

Det var i begynnelsen, då vi levde i de halvvuxnas trädgård, då fäderna for till Vuxenlivet varje morgon och kom varje kväll. Och var trötta.

Det var i begynnelsen då barnflickan stängde ett fönster alltför hastigt om min lilla barnhand och fingertoppen och all förtröstan for åt fanders och hände som en svart korvstump på pekfingret, och med detta finger pekade jag på världen men ingen kunde höra vad jag ville ha sagt. Så försvinnande pipig var min röst, så klent mitt bleka lila finger, och den lilla korvstumpen som hände svart och dinglande hade kanske kunnat bli mat till Biafrabarn som var små skelett med utspänd hud, med välvda små magar som kunde spricka när som helst och sedan skulle all deras fattiga nöd rinna ut och jorden skulle komma med sin sträva tunga och barmhärterligen slicka i sig.

Wednesday, November 30, 2005

Om en gång

En gång var jag poet. Numera skriver jag besvärjelser mot tystnaden, stoppar ner armarna axeldjupt i mörkret och drar fram hopkrullade meningar som jag böjer ut som tumstockar. Jag radar upp dem framför mig och funderar länge över deras budskap. Jag har börjat tro att det är omöjligt att finna ett resonemang, de talar inte som stämmor i en kör, de är bara släkt med varandra. Däri ligger sammanhanget; vi är passagerare i samma bräckliga farkost.

En gång var jag poet; jag fyllde min värld med avspeglingar av dess skönhet. En gång var jag krigare;salt på mina läppar, strimmor av blod på starka lår. En gång var jag tänkare; jag väckte tanken gång på gåmg till allt mattare exkursioner i tillvaron.

Men nu sitter jag på en sten i dimman och spelar munspel, vet inte när jag vaknade, vet inte när jag skall somna, känner inga riktningar utom munspelets högre och lägre. Svårigheten är att länka ihop det första med det andra och det tredje. Min lägenhet har många rum, men jag kan inte vara i två samtidigt. En gång när jag flöt bort i badkarets värme, en stock ljummens av förruttnelsens värme på väg nedströms under grönskuggan tänkte jag:

Felet är att vi vill slåss med Satan på egen hand, vi vill inte låta felen bero. Varje enskilt eller kollektivt lidande väcker vår vilja att handla. Gud lärde ut konsten att fördraga. Ingen lyssnar på det örat längre.