En gång var jag poet. Numera skriver jag besvärjelser mot tystnaden, stoppar ner armarna axeldjupt i mörkret och drar fram hopkrullade meningar som jag böjer ut som tumstockar. Jag radar upp dem framför mig och funderar länge över deras budskap. Jag har börjat tro att det är omöjligt att finna ett resonemang, de talar inte som stämmor i en kör, de är bara släkt med varandra. Däri ligger sammanhanget; vi är passagerare i samma bräckliga farkost.
En gång var jag poet; jag fyllde min värld med avspeglingar av dess skönhet. En gång var jag krigare;salt på mina läppar, strimmor av blod på starka lår. En gång var jag tänkare; jag väckte tanken gång på gåmg till allt mattare exkursioner i tillvaron.
Men nu sitter jag på en sten i dimman och spelar munspel, vet inte när jag vaknade, vet inte när jag skall somna, känner inga riktningar utom munspelets högre och lägre. Svårigheten är att länka ihop det första med det andra och det tredje. Min lägenhet har många rum, men jag kan inte vara i två samtidigt. En gång när jag flöt bort i badkarets värme, en stock ljummens av förruttnelsens värme på väg nedströms under grönskuggan tänkte jag:
Felet är att vi vill slåss med Satan på egen hand, vi vill inte låta felen bero. Varje enskilt eller kollektivt lidande väcker vår vilja att handla. Gud lärde ut konsten att fördraga. Ingen lyssnar på det örat längre.
No comments:
Post a Comment