Om hosta

Åh, vad jag hostar. Jag hostar så jag skakar, så att bålen fylls med mjölksyra, så att ögonen trycks ut och röda sprickor sprider sig i vitorna.

Jag hostar så det skriker i lungorna, en rytande storm genom bronkerna. Ja, som en en mullrande motor i bröstkorgen är hostan, som storpukan dånar den. Undan! säger den och sparkar sig igenom tystnaden som hela tiden hotar att återvända.

Hostan löser upp mig inifrån, jag är en grotta av vaniljkräm och jag väntar på den tunga som ska rannsaka mig.